All Hail Hank!

Henrik Lundqvist draftades som nummer 205 totalt år 2000. Sommaren 2005 flyttade den Åre-födde Frölundamålvakten, med ett färskt SM-guld i bagaget, till New York och det mäktiga Rangers. Han gjorde sig snabbt ett namn och under de följande tio åren missade Rangers slutspel endast en gång. Samtidigt gick man också bara till final en endaste gång.
Blir det en ny resa inom överskådlig framtid eller är det dags för Henrik Lundqvist att flytta?

Under den gångna säsongen gjorde New York Rangers ett ärligt försök som köpare inför slutspelet. Från Carolina Hurricanes hämtade man in lagkaptenen Eric Staal (blivande UFA) och det var…allt. Men laget har inte imponerat och att Rangers skulle hota stekheta Pittsburgh Penguins kändes aldrig nära. Förköpte man sig?
Ja, kanske det.

Under de senaste tio åren har Rangers, som jag skrev i ingressen, missat slutspel en gång och gått till final en gång. När jag tar mig en titt på årets lag är det inte utan viss sorg. Laget fönster har högst troligt stängt och relativt nye Jeff Gorton (general manager) har ett mindre smickrande arbete framför sig. Han måste städa upp den oreda som är New York Rangers och se till att så snabbt som möjligt få ett slagkraftigt lag på fötter igen.

Brassard mot Zibanejad – en bra deal?
Den trade som under sommaren tog Mika Zibanejad till Rangers skickade samtidigtDerrick Brassard (58 poäng förra säsongen) till Ottawa Senators. Dessutom bytte de två lagen draftval: Rangers fick Ottawas andraval 2018 och skickade sitt sjundeval i samma draft. Båda fick det man behövde för den kommande säsongen, och möjligen lite in i framtiden. Senators behövde en vänsterfattad center för att ge nye tränarenGuy Boucher fler alternativ i offensiven och Rangers behövde bli av med lite lön för kommande säsong. Här och nu tycker jag att Rangers vann traden, men det är mest för att man fick ett andraval. Zibanejad och Brassard fyller de hål de ska fylla.
Men: Mika Zibanejads kontrakt ($2.625.000) går ut efter säsongen och självklart löper man risken att svensken ska begära en hutlös summa för att förlänga. Men (igen): Samtidigt måste Zibanejad prestera och för att Rangers ska nå slutspel är det vad som krävs.
Även om man tappade Brassard, lagets bäste målgörare och näst bäste poängplockare, får man in bra fart och en härlig tekniker i Zibanejad. Därutöver har Jeff Gorton plockat på sig ett andraval till Rangers något skrala skara draftval de kommande åren. Det är kanske det allra viktigaste.

Rick Nash – snart i ett Vegas nära dig?
Rick Nash spelade bara 60 matcher förra säsongen och har själv sagt att han kommer att behöva kämpa om en plats i laget. Med viss rätta, kanske.
Den mycket omskrivna Jimmy Vesey har anslutit. Det har också Pavel Buchnevich,21 år, gjort. Båda väntas ta en plats i Rangers lag och båda väntas kunna göra ett och annat mål. Rick Nash gjorde 15 mål förra säsongen och var inte ens bland de fem bästa målskyttarna i laget. Fine, han spelade bara 60 matcher men en målskytt av den rang Nash utger sig för att vara (42 mål på 79 matcher under 2014-15) ska göra mer än så. Är Rick Nash slut?
Hur som helst har jag svårt att tro att Rangers väljer att skydda Rick Nash inför kommande expansion draft. Las Vegas…vad säger ni?
(Rick Nash har en no-trade klausul och no-trades är inte per automatik skyddade i kommande expansion draft.)

Mycket doom and gloom här. Vad kan vi förvänta oss av årets Rangers?
New York Rangers känns som ett lag på nedgång men vi ska inte blunda för de talanger och stjärnor som faktiskt tillhör klubben. Henrik Lundqvist är på intet vis slut och hans vilja att vinna vet inga gränser, mer om det något senare i texten.
I försvaret hittar vi fortfarande Ryan McDonagh, Marc Staal och Kevin Klein. Dan Girardi kan bidra ibland, han också. Men Brady Skjei, Dylan McIlrath, Nick Holdenoch Adam Clendening är inte några namn som skrämmer slag på motståndarna. De tre förstnämnda kommer att få dra ett tungt lass och uppstår skador kommer man att få problem.

Framåt har man Rick Nash. Gör han en bra säsong kan Rangers få ut mellan 30-40 mål från honom.
Jimmy Vesey är oprövad i NHL men uppenbarligen inte helt bakom flötet med klubba och puck, Chris Kreider (21 + 22 poäng förra säsongen), Mats Zuccarello (26+35),Derek Stepan (22+31) och inte minst Mika Zibanejad (21+30) kommer att behöva visa att vad man kan.

I båset står Alain Vigneault, som går in på sin fjärde säsong som lagets tränare. Under sin första säsong tog han laget hela vägen till Stanley Cup-final men man har sedan dess gått sämre och sämre i slutspelet. Det är inte nödvändigtvis Vigneaults fel.
Är det någon som kan styra det här laget till en slutspelsplats och mer därtill så är det Alain Vigneault. De kräsna fansen i Madison Square Garden måste bara inse det, även om det börjar blåsa snålt efter 20-25 matcher.

New York Rangers’ problem är just att man är New York Rangers. På Manhattan måste det alltid presteras. Det finns ingen plats för misslyckanden och trofétorkan börjar träta på fansens tålamod.
Årets New York Rangers lär inte göra mycket åt vare sig torkan eller tålamodet.
Ett stålbad väntar, men jag hoppas att Alain Vigneault inte får bära hundhuvudet för det.
Rangers till slutspel? Ja.
Rangers mot titeln? Nej.

Henrik Lundqvist då?
Jo, en säsong till kan vi nog räkna med Henke i Rangers-buren. Men Henrik Lundqvist blir 35 år i mars och han är fortfarande utan en Stanley Cup-ring. Även om han har visat klassen under större delen av de senaste säsongerna har Henrik Lundqvist också visat upp en lägre lägstanivå än tidigare. Än så länge är det inget oroande och han är fortfarande en målvakt som kan ta sitt lag till en Stanley Cup-final.  Ingen vill vinna Stanley Cup mer än Lundqvist.
Sägs det.

Men varför i hela friden tog han då inte en lägre lön än de $8.5 miljoner han tjänar fram till och med våren 2021? En lönerabatt hade inte varit fel här. Det är ett av få misstag som Lundqvist har gjort i sin karriär, tycker jag. Någon miljon mindre hade kunnat förse laget med en stabilare back eller en bättre breddforward. Oavsett vilket hade pengarna kunnat användas på ett bra sätt, samtidigt som Lundqvist inte direkt hade suttit lottlös.
Men men…

Är Rangers ett lag för en Stanley Cup-final under de kommande, säg, två åren? Nej.

Jag har tidigare skrivit om möjliga trading partners för Rangers när det gäller Lundqvist. Dallas känns rimligt med möjliga prospects och en målvakt – antingenLehtonen eller Niemi – att skicka åt andra hållet. Rangers behöver dessutom picks. Dallas picks har inte jättehögt värde men de finns och i den här situationen borde allt vara av intresse för Blueshirts. Dallas har även ett gäng prospects och rättigheterna till dessa, vilket borde göra Stars till en intressant partner. Men vill Henrik Lundqvist själv lämna sitt NYC för en stad i Texas, långt ifrån Fashion District och allt det som ärpersonen Henrik Lundqvist?

Så. Var kan vi hitta ett lag med potentialen att vinna Stanley Cup inom några år? Ett lag som dessutom behöver en riktigt stabil målvakt? Ett lag som inte finns alltför långt ifrån New York City?
Jag hittar ett.

Buffalo Sabres.
Tänk på det en stund. Robin Lehner och Anders Nilsson är ingen Stanley Cup-vinnande duo, men samtidigt är inte dagens Buffalo Sabres ett Stanley Cup-vinnande lag. Robin Lehner och Anders Nilsson är en duo som kan utveckla och utvecklas i Buffalo. Men i framtiden finns det kanske inte ens plats för någon av de två.

Löneutrymmet ser okej ut men det är många rookiekontrakt som ska förlängas. Hur?
Fine, Sabres har en hel del kontrakt på unga spelare som måste förlängas men samtidigt behöver man ha en stellar goalie för att ta sig långt. Men om Henrik Lundqvist ska göra någon nytta måste man värva honom ganska snart och då måste man säkert offra en talang eller två.

Henke får nära till New York. Rangers får picks, prospects och en framtid.
Buffalo får den sista pusselbiten.
It all makes sense.
Everybody wins.

Chaykin’ Things Up

Det finns många lag på uppstuds. Edmonton Oilers har något intressant på gång, Buffalo ser vansinnigt intressanta ut och Toronto kan vi inte ignorera. Men det finns ett lag som många på den här sidan Atlanten förbiser. Ett lag med ligans yngsta general manager.
Arizona Coyotes har något ordentligt på gång.

Arizona har inte spelat slutspelshockey sedan 2012 då man, via segrar mot Chicago och Nashville, nådde Conference-final. Väl där föll Coyotes med klara 4-1 i matcher mot blivande Stanley Cup-mästarna Los Angeles Kings. Är detta en missräkning?
Hade jag skrivit dessa ord för ett år sedan så hade jag nog svarat ja på det.  Men nu har Arizona Coyotes en plan. Och man har John Chayka.

En ny era
Vi tar det från början. John Chayka, född den nionde juni 1989, anställdes som assisterande general manager i maj förra året. Innan han kom till Coyotes drev han hockeystatistik-sidan Stathletes.com, som han var med och grundade när han studerade vid universitetet. Efter att Don Maloney och Arizona Coyotes gått skilda vägar under våren blev Chayka befordrad till general manager och klubben tog därmed en helt ny väg in i framtiden, och det är ingen dununge man har anställt.

Under sommaren har Chayka tagit sig an….löner. Från Detroit hämtade han in Pavel Datsyuk…s kontrakt. Samma sak från Florida varifrån Dave Bollands dito kom. Nu är inte John Chayka en idiot. Han utnyttjade det faktum att Detroit så väl som Florida behövde löneutrymmet och han själv hade en del. Varken Datsyuk, som har flyttat hem till Ryssland, eller skadade Bolland kommer att representera Coyotes utan är ”administrativa” värvningar.  I och med att Datsyuk spelar i SKA St. Petersburg den här säsongen är hans lön av akademisk karaktär. Pengarna, $7.5 miljoner, räknas mot lönetaket men inte en cent betalas ut till Datsyuk. Dave Bolland är skadad och kommer inte att spela ”inom en överskådlig framtid” enligt Chayka själv. Det gör att klubben kan placera honom på Long Term Injury Reserve, och pengarna räknas inte mot lönetaket så länge han finns där.

För att Arizona Coyotes skulle ta över deras kontrakt tog Chayka betalt. Riktigt bra betalt.
Florida tvingades ge upp superlöftet Lawson Crouse, som gick som nummer 11 totalt i förra årets draft. Detroit gav upp det sextonde valet i årets draft (med vilket Arizona plockade backen Jakob Chychrun). Åt andra hållet skickade visserligen Chayka det 20:e respektive 53:e valet i årets draft samt forwarden Joe Vitale.

Max-at med talanger
Den nya generationen präriehundar leds av förra årets tolfteval i draften; Max Domi. Den nu 21-årige Domi gjorde 52 poäng, varav 18 mål, under sin debutsäsong. Men det stannar inte där. I Coyotes trupp finns sex spelare med åldern 22 år eller yngre. Och då har jag inte räknat in supertalangerna Christian Dvorak, nyss nämnda Lawson Crouse, Dylan Strome eller Cam Dineen. Dessutom finns Henrik Samuelsson, Ryan MacInnis och Anton Karlsson, bland många fler.

Dessutom sitter man på i princip alla draftval under de kommande åren. Vissa har bytts ut men just nu saknar Arizona bara val i den sjätte rundan nästa år  och kanske sitt andraval 2018. Sistnämnda beror på hur många matcher Lawson Crouse spelar den här säsongen. Spelar han under 10 NHL-matcher den här säsongen ändras det tradade draftvalet från 2018 års andraval till 2017 års tredjeval.

Av de unga spelare som redan gjort avtryck i ligan utmärker sig Anthony Duclair hos mig. Den vindsnabbe ytterforwarden kom till Arizona i den trade som tog Keith Yandle till New York Rangers. Sju poäng på 18 matcher under 2014-15 blev 44 poäng på 81 matcher förra säsongen, under vilken han till stor del spelade med Max Domi.

Något som kommer att ha större inverkan på Coyotes än vad man tror är en relativt oskyldig affär, om man tittar över den snabbt. Den 19 april i år offentliggjorde klubben att man köpt AHL-laget Springfield Falcons och på dagen en månad senare stod det klart att man flyttar laget från Massachussets, dryga fem timmars flygresa bort, till Tuscon, Arizona, två timmars bilresa bort. Det betyder att:
– Klubbledningen underlättar i sitt eget arbete att kolla på sina AHL-spelare på snudd på daglig basis
– När det väl brinner till kan spelarna som kallas upp snabbt vara på plats. Inga jobbiga flygresor, lätt jetlag eller risk för förseningar.

Bra kontraktsituation
Ofta brukar man diskutera utgående kontrakt med viss oro. I Arizona är det tvärtom.
Efter kommande försvinner några kontrakt från böckerna som gör lönesituationen betydligt lättare.

Pavel Datsyuk, $7.5m
Ryssens kontrakt räknas mot lönetaket men inga pengar betalas ut. Lättnaden blir dock stor när det försvinner.

Shane Doan, $3.876m
Åldersmannen Doan (39 år) ryktas göra sin sista säsong och även om han förlänger än en gång kommer han att gå ner i lön.

Radim Vrbata, $1m
35-årige Vrbata kan mycket väl förlänga men det finns en och annan sniper som nog vill ta hans plats.
Ingen stor kostnad men alla pengar är viktiga.

Zbynek Michalek, $3.2m
Michalek kan absolut komma att förlänga kontraktet med Coyotes. Men! Nästa sommar kan bjuda på en otroligt intressant free agent-marknad och om Arizona ska bygga vidare på det man har börjat kanske Michalek byts ut mot någon annan. Kontraktet är dessutom mycket intressant att trada framåt deadline.

Bara det faktum att man lättar på $7.5m från böckerna när Datsyuks kontrakt går ut gör situationen helt annorlunda för Coyotes. Jag räknar kallt med att Chayka plockar in minst ett fint namn på free agency nästa sommar.  Här finns dock ett litet aber.  Jag tycker att man kanske överbetalade en smula för Alex Goligoski i somras ($5.475m per säsong till och med 2021) men ingen är perfekt. Förhoppningsvis lär man sig av det.

Förväntningar?

Arizona inledde förra säsongen strålande innan man sjönk tillbaka och landade nio poäng från en wildcard-plats. Målvakten Mike Smith är 34 år och frågan är hur länge han håller. Shane Doan är 39 och frågan är samma där. Men bakom Smith finns Louis Domingue, 24 år, och bakom Doan finns en uppsjö av ungdomar.

Arizona spelar i en svår division i en svår conference. Ytterligare en slutspelsmiss är ingen katastrof för Coyotes. Laget är så pass ungt och av det vi vet rörande John Chaykas sätt att jobba så tänker han inte på nästa drag, det är redan klart. Chayka ligger två-tre steg in i framtiden och det är just det man behöver här.

Jag tror inte att Arizona går till slutspel i vår. Det vore en bonus, en stor sådan. Ett slutspel i vår skulle vara oerhört värdefullt för lagets unga spelare men det är ingen katastrof. Det finns ingen vinna-nu-stämpel över klubben. Den är åtta, kanske tio, år bort.  Under året kommer vi att se ett Arizona Coyotes som mycket väl kan slå de stora lagen i ligan men jag tror inte man är tillräckligt jämna eller rutinerade för att göra det på kontinuerlig basis.

Därför har jag laget utanför slutspel. Men tro inte för ett ögonblick att jag räknar bort Arizona Coyotes inför framtiden. Vi borde kunna se dom i slutspel snart igen. Om inte i vår så i alla fall under våren 2018, och därifrån ligger framtiden för präriehundarnas fötter.

Quiet Times

Lugna tider i NHL just nu. Jag har hittat två saker att diskutera.
Då diskuterar jag.

Jimmy Vesey till New York Rangers (!)
Buffalo Sabres, Boston Bruins, Toronto Maple Leafs, Chicago Blackhawks….och Rangers. Jimmy Veseys pappa jobbar för Toronto, han hade chanson att spela med Toews och Kane i Hawks. Han hade troligen spelat med Eichel i Sabres. Men Jimmy Vesey valde alltså New York Rangers. Han har skrivit ett tvåvägs-kontrakt värt $925,000 per säsong över två år.
Varför?
Kevin Hayes, hans kompis från college, spelar där. Det verkar ha varit den största anledningen.
Många ifrågasätter det hela ändå. Rangers kommer inte att vara en utmanare på några år känns det som, men Vesey är ändå bara 23 år och har kanske 12-15 år framför sig i ligan om han håller och han kommer att få tid på sig att etablera sig i ligan.

Men samtidigt. Jimmy Vesey är 23 år och har inte kommit in i ligan förrän nu. Är det en chansning?
Nja. Han snittade 1,15 poäng per match på 128 matcher i college (han spelade för Harvard). Det är ändå ett otroligt bra facit.
Rangers är på nedgång och Vesey kommer troligen att få mycket speltid. Rangers måste, överlag, vara realister och se att man inte är en Stanley Cup-utmanare i år. Inte med den konkurrens som finns.

Det här är således en perfekt säsong för Vesey att etablera sig i NHL. Miljön är egentligen snudd på perfekt. I Toronto, Chicago och Buffalo hade pressen på prestation varit högre skulle jag tro. Rangers-fansen är krävande men någonstans tror jag att denna oväntade upplösning på Vesey-historien kan bli väldigt intressant.

Tränarbytet i Colorado
Han väntade till augusti innan han sa tack och hej. Patrick Roys sätt att lämna Colorado var faktiskt ganska svinigt. Han hävdar att han tänkt igenom det länge och kommit fram till beslutet i början av den här månaden men jag tror att han hade det klart mycket tidigare. Jag litar inte på Roy här.
Patrick Roy gick in i rollen som Avs’ tränare i tron att han och kompisen Joe Sakic, general manager, var på samma nivå. Så var uppenbarligen inte fallet, vilket i min värld är fullt logiskt.

Sakic är general manager. Roy var tränare. Jag tror inte att Joe Sakic hade några som helst problem att vara chef över sin kompis. Däremot tror jag att Roy hade stora problem med att jobba för sin kompis.

Vem är Jared Bednar?
Den frågan ställde jag mig häromdagen och jag började således att gräva lite mer. Jared Bednar har ingen NHL-erfarenhet, vare sig som spelare eller tränare. Men han har en vinnarskalle och Joe Sakic hävdar att Bednars sätt att tänka hockey stämmer överens med klubbens ambitioner. Och det vankas offensiv hockey.

Alla måste börja någonstans i NHL och Bednar har tidigare tillhört Columbus’ organisation, men han kommer senast från Lake Erie Monsters, som han vann Calder Cup med i våras. Det var Lake Eries första titel. Avs har valt sin egen väg och istället för relativt etablerade namn som Bob Hartley, Kevin Dineen med flera kommer alltså Bednar.

Får han Sakics stöd och lite tid på sig kan det bli roligt, det här. Under grundserien gjorde laget 211 mål på 76 matcher. Visst, det är inte samma sak att coacha i NHL men det här känns…spännande.

Måtte det bära frukt.

***
För övrigt kommer Lawson Crouse att bli ett MONSTER i Arizona.

Like an Avalanche

Häromdagen läste jag om Colorado på NHL.com. Den som skrev artikeln i deras serie ”30 in 30” rankade fyra skäl till att se positivt på framtiden i Avs. En av de rubrikerna var, översatt till svenska, ”Patrick Roy mognar som NHL-tränare.”
Idag avgick Patrick Roy som tränare för Colorado Avalanche.

Jag gillar det lagbygge Colorado gör just nu. Visst, man har inte backarna att nå Stanley Cup riktigt än men låt oss gå igenom själva laget först.
I mål har man Semyon Varlamov, som visserligen inte har gjort någon supersäsong sedan 2013-14 då han var bland de tre Vezina-finalisterna. Men Calvin Pickard, 24 år, är på väg uppåt och han kan mycket väl ta över förstespaden under säsongen om Varlamov inte kan hantera det.

Framåt ser det riktigt intressant ut med  Matt Duchene, Gabbe Landeskog och nykontrakterade Nathan MacKinnon som stöttepelare. Carl Söderberg är fortfarande en joker för mig. Hans första säsong i Avs, efter drygt två säsonger i Boston, resulterade i hans poängbästa i NHL med 51 pinnar på 82 matcher. Fortsätter han på det inslagna spåret är han snart en av lagets stora namn.
Nye Joe Colborne (free agent från Calgary) kommer att bli riktigt nyttig och summan, $2.5 miljoner per år, är billigt för en spelare som gjorde 44 poäng på 73 matcher förra säsongen. Colborne är bara 26 år och bör kunna göra ett rejält avtryck i Denver under de kommande åren.

Men, mellan anfall och målvakt finns det, i de flesta lag i alla fall, ett försvar. Och det är här det ser lite klurigare ut för Colorado. Erik Johnson är självskriven ledare och Tyson Barrie är given andreback, så att säga. Men sen blir det lite värre;
– Francois Beauchemin (36 år) spelade över 25 minuter per match förra säsongen. Gamla spelare blir mycket äldre väldigt fort och att lita på att Beauchemin håller ihop det ytterligare ett år kan vara en chansning. (Jag har inga belägg för antingen eller utan konstaterar bara faktum här.)
– 33-årige Fedor Tyutin, ny från Columbus, är inget namn som gör de övriga lagen mörkrädda direkt.
– Patrick Wiercioch, ny från Ottawa, kommer troligen att behöva dra ett tungt lass tillsammans med Tyutin. Vågat.

Succén blev till fall
Patrick Roy tog Colorado till slutspel under våren 2014. Det var Roys första säsong som tränare för Avs och succén var total. Men, laget överpresterade och istället för att fortsätta den medvetna satsningen nådde hybrisen Denver och man frångick en metod som gav slutspel.  Hur det gick? Åt skogen.

Avs sjönk tillbaka och när säsongen 2014-15 summerades återfanns man på elfte plats i Western Conference med 90 poäng, 22 poäng färre än året innan. Förra säsongen klättrade man visserligen två placeringar i West (en i sin division) men tog åtta poäng färre än de nyss nämnda 90 poängen.

Visst, Patrick Roy har gjort några misstag under sin karriär som tränare. Han har varit för lyhörd, eller så har det varit precis tvärtom gällande hur man ska spela. I den artikel jag nämnde från NHL.com citeras Roy där han säger att han den här säsongen ska gå mer på sin linje och få igenom sitt spel. Han skulle bli hårdare.  Istället avgick han.

Blev det för mycket? Blev pressen för stor? Orkade han inte jobba under gode vännen Joe Sakic?

Jag tror att Roy redan när han citerades på NHL’s hemsida visste vad han skulle göra men han kunde inte säga något. Jag tror också att det här är det absolut bästa för Colorado Avalanches framtid. Roys oberäkneliga humör har varit en faktor många gånger. Hans ilska – nejnej, tävlingsinstinkt! – skulle jag säga har haft en negativ inverkan på de yngre spelarna som kanske tar åt sig mer.  Men vi ska också komma ihåg allt han har gjort för klubben och han slutar med ett positivt facit (130-92-24) och en Jack Adams-utmärkelse rikare.

Vad behöver Colorado?
Uppenbarligen behöver man någon som går hand i hand med det hockeytänk som klubbledningen har. Man behöver någon som kan slipa de yngre spelarna och förvalta de äldre. Todd McLellan hade varit riktigt intressant här. Nu kommer det såklart inte att ske då McLellan är involverad i ett långsiktigt bygge uppe i Edmonton, men ni ser min poäng.

Risken som jag ser det är att man tar in en kortsiktig lösning här för att få klubben att klättra några pinnhål den här säsongen. Jag hoppas att man inte tänker så. Jag hoppas att man har lite mer is i magen och tänker aningen djupare.

Jag tror att man kanske ersätter Jack Adams-vinnaren Roy med en annan Jack Adams-vinnare.

Bob’s the man!
Bob Hartley fick sparken från Calgary efter säsongen. Något oförtjänt, om ni frågar mig. Calgary hade något på gång men blev svikna, något syndigt, av sitt målvaktsspel.
Bob Hartley tog Flames till slutspel under 2014-15,  med en trupp som blandade ungdomlig entusiasm med härlig rutin.

Bob Hartley har även tränat Colorado tidigare (1998-2002). Hur det gick?
Ptja, 2001 vann man Stanley Cup.

Something Extraordinary

Ja, då står vi här. Siktet är inställt på en ny säsong och i West rustar Nashville för ett långt slutspel, och man har plockat in P.K. Subban. Chicago är Chicago. Dallas har ett bra lag, men knackiga målvakter. San José ser bra ut även i år, Kings ska man aldrig räkna bort och Ducks’ fönster har inte passerat. Men hur ser det ut på Östfronten egentligen?

New York Rangers har sålt smöret och tappat pengarna och någon dag ska jag skriva om det sjunkande skeppet som är The Blueshirts. Montreal radar upp lustiga affärer. Ottawa försöker men kör efter en egen budget och har det jobbigt. Boston? Jag vet inte.
Buffalo och Toronto rustar och jag skulle inte bli förvånad om vi ser Sabres i slutspel framåt våren.

Vilka lag finns kvar, då?
Mästarna Pittsburgh Penguins är i princip intakta och ser starka ut. Islanders har visserligen tappat några, men är ett spännande lag. Ron Hextalls Flyers förtjänar en egen spalt, även de. Flyers har något på gång igen. Washington har förhoppningsvis lärt sig en och annan läxa.
Men de mest intressanta lagen finns söderut. I Florida.

Panthers, som Niclas Viberg skrev en fantastisk text om häromveckan, bygger nytt och även om det inte riktigt sker under Dale Tallon är det ett lag som är på gång. Ordentligt!
Men sen finns ju alltid grannen. Den där grannen man kan störa sig lite på. Den där grannen som just köpte en ny XC90 och ändå ska åka på långsemester till Karibien.
I Floridas fall stavas den grannen Tampa Bay Lightning. Och de är precis sådär jättejobbiga som man kan tycka att en jobbig granne är.

Det borde väl ändå ha gått åt skogen?
Nja, åt skogen var kanske att ta i men håll med om att det såg lite intressant ut för bara några veckor sedan. Steven Stamkos, målkung och lagkapten, hade inte skrivit på ett nytt kontrakt. Dagarna blev till timmar – trettiotalet timmar men ändå. Snart skulle Stamkos nå den öppna marknaden. Många, för att inte säga alla, tog för givet att Stamkos skulle lämna laget och skriva på ett mer än guldkantat kontrakt med Detroit, Buffalo eller Toronto. Tolv miljoner dollar per säsong, snackades det om. Först var jag inne på Toronto men allt eftersom tiden gick kändes Sabres mer som rätt destination. Så blev det inte.

För tio månader sedan, när allt det här började bubbla upp, skrev jag ett långt inlägg om olika scenarion och möjligheter. Mot slutet av den texten skrev jag följande:
”Steven Stamkos kan stanna i Tampa. Det är den klubb som har det bästa utgångsläget för att bygga en dynasti. Är pengar viktigare än en Stanley Cup-ring? Om svaret på den frågan är ”nej” borde förhandlingarna således ha varit avslutade nu.”

Jag fick fel. Men ändå rätt. Förhandlingarna tog tid. Men Steven Stamkos skrev på för Tampa Bay igen. Och han tog en rejäl rabatt jämfört med vad han hade kunna få på öppna marknaden. Kort därefter följde gode vännen Victor Hedman och för inte så längesedan skrev även Alex Killorn på nytt kontrakt.

Inte helt säkert än
Även om Killorn (2023), Stamkos (2024) och Hedman (2025) är säkrade för många år framöver finns det ett par frågetecken kvar. Tampa Bay Lightning är idag ungefär $8.5 miljoner från lönetaket. Men då har man inte förlängt med ryss-trion Vladislav Nemestnikov, Nikita Kucherov och Nikita Nesterov. Samtliga tre är restricted free agents och åtminstone två av tre borde få plats med det befintliga löneutrymmet.  Men det blir värre nästa sommar.
Då löper följande kontrakt ut:
Ondrej Palat (RFA), Tyler Johnson (RFA), Brian Boyle (UFA), Jonathan Drouin (RFA), Andrej Sustr (RFA), Matt Taormina (UFA) och Ben Bishop (UFA).

Vad kan man göra?
Även om laget i år ser snudd på perfekt ut vållar ovan nämnda lista visst huvudbry för Yzerman. Palat och Johnson är spelare som redan sitter på hyfsade kontrakt ($3,33 miljoner var per säsong) och som säkert kan tänka sig en liten lönehöjning.
För att skapa utrymme måste man givetvis göra förändringar. Den mest självklara vore att trada Ben Bishop ($5,95 miljoner). Men var? Vilket lag söker en stabil förstekeeper nu? Dallas kan tyckas ämnade här, men de skulle behöva skicka tillbaka en av antingen Antti Niemi ($4.5 miljoner/år) eller Kari Lehtonen ($5.9 miljoner/år). Men Buffalo? Både Lehner och Anders Nilsson sitter på utgående kontrakt i år och en av dom (och något mer så klart) i utbyte vore inte en omöjlig lösning.  Men Bishop sitter också på utgående kontrakt.

Yzerman kan också frigöra en hel del utrymme genom att trada en spelare som Valtteri Filppula ($5 miljoner). Filppula gjorde visserligen inte en av sina bättre säsonger förra året men bör ha lite kvar i tanken. Han är en pålitlig spelare och även om han är 32 år borde det finnas intressenter därute.

Låt oss säga att Bolts flyttar Filppula och Bishop – face it, man vill ha något i utbyte för honom. Man får ta emot lite ”skräp” som de andra inte vill ha men man har ändå gjort plats för en eller två av Palat, Johnson och Drouin.

Det mest troliga scenariot är att klybben utvärderar de tre under säsongen och tradar en av dom till en klubb som behöver förstärkning och som kommer att ha plats att skydda den spelaren inför kommande expansion draft.  Toronto är en sådan klubb. New Jersey en annan. Men vore jag Bolts skulle jag skicka spelaren västerut för att slippa möta honom alltför ofta.

Men expansion draften då? Förstör inte den?
Nej, inte direkt.  Man riskerar bara att tappa en spelare. Men det gör alla andra också. Och Tampa står riktigt bra rustade även efter juni månad 2017. Däremot kommer den att gynna andra lag, mer om det vid tillfälle.

Dynasti?
Man ska inte vifta med stora ord i onödan men nog sjutton ser det bra ut för Tampa Bay. Bolts växter medvetet år för år och även om man är i behov av lite löneutrymme är man inte ensamma om den saken. Inget lag går oförändrat från år till år men Tampa har på något sätt skaffat sig ett enormt fönster att vinna titlar på. Steve Yzerman kommer att tvingas fatta ett beslut om vem som ska lämna klubben; Palat eller Johnson. Det är en tung förlust men om Yzerman spelar sina kort rätt – vilket han har en ruskig förmåga att göra – kan han mycket väl få ut något bra av det.

Bakom Bishop står Andrei Vasilyevski och Kristers Gudlevskis. De tungvrickande namnen till trots har vi en intressant tandem i Bolts’ mål när Bishop flyttar.

Jag gillar Tampa Bays bygge. Det känns inte bara bra. Det är något mer.
De spelare man riskerar att tappa tycks man ha täckning för internt. De bärande spelarna är kontrakterade på långa avtal och det finns en rejäl hunger i truppen. Det faktum att Killorn, Stamkos och Hedman alla tog rabatter för att vara kvar bör kunna sätta en trend även bland de spelare vars kontrakt går ut efter den här säsongen. Det talar för fler förlängningar än vad vi kanske tror nu.

Nej, Tampa Bay känns inte bara bra.
Tampa Bay känns komplett.

Jim Knows Best (?)

Det finns lag som har problem och det finns lag som har större problem. Sedan finns Vancouver Canucks. En snabb titt säger att Jim Benning – som fått utstå mycket kritik – inte har någon koll. Jag är beredd att hålla med i mycket av det. Så, varför i hela världen försöker Benning bygga ett slutspelslag när han borde riva hela huset?

Under våren 2015 spelade Vancouver Canucks i Stanley Cup. Detta efter att man slutat tvåa i Pacific Division (101 poäng på 82 matcher). Tabellplaceringen var en överprestation och uttåget mot ett hett Calgary Flames kom således i den första rundan (2-4 i matcher). Den gångna säsongen gick det sämre. Betydligt sämre. Canucks var ligans fjärde sämsta lag med sina 75 poäng.
Det må ha varit en underprestation men någonstans i den här sörjan försöker general manager Jim Benning bygga… ja, vadå? Ett mästarlag? Ett slutspelslag?

Utifrån kan svaret te sig enkelt: Det här är ett desperat försök att nå slutspel. Men är det något mer än så?
Innan jag svarar på den frågan vill jag presentera min åsikt om det här: Jim Benning borde försöka göra som Toronto och släppa iväg bra tillgångar (Edler, Markström, Hansen, Sutter med flera) mot draftval och prospects. Jim Benning borde försöka plocka in nytt blod i klubbledningen.  Jim Benning borde bygga om.
Kanske borde man gå hårt på fancy stats och analyser. Se på Florida och Arizona. Lagen bygger medvetet och tittar väldigt mycket på statistik.  Men om man ska försöka gräva lite under ytan hos Vancouver kan vi se två saker till varför man rustar för slutspel (och mer därtill?) istället för att bygga om. Två tydliga skäl.

1. Laget till salu
Rykten gör gällande att Vancouver Canucks är till salu. Diverse rapporter från västra Kanada menar att Francesco Aquilini vill sälja klubben. Att Jim Benning nu rustar för att försöka lotsa ett vilset Canucks till slutspel bör vara order rakt från toppen. ”Bygg framgång så vi kan sälja.”
Att köpa ett bottenlag är billigare än att köpa ett topplag och Aquilani vill självklart få så mycket betalt som möjligt. I hockeytokiga Vancouver borde köparna stå på kö, men så länge laget är i limbo är det svårt att veta vad laget är värt. Ska köparna lägga ut en mindre summa nu och få intäkter på lång tid? Eller kan man lägga ut en stor summa och få tillbaka pengarna snabbare?
Hur mycket extrainvesteringar kommer det att krävas?

2. Bröderna Sedin
$14 miljoner. Fjorton miljoner dollar. Det är summan av Henrik och Daniel Sedins löner. Löner som vid det här laget borde ha gett en Stanley Cup-titel. Chansen fanns 2011 när Vancouver spelade Stanley Cup-final, där efter sju matcher föll mot Boston Bruins. Nu står man där med pengar bundna på två 35-åringar som inte blir yngre.

Samtidigt kan det också vara just därför vi ser den här upprustningen. Bröderna Sedin har inte bara varit med om (relativa) framgångar, man har också lett klubben genom motgångar. Benning kommer inte att kunna trada bröderna Sedins kontrakt – i alla fall inte hela summan – och få något rejält tillbaka före nästa säsong. Vilket lag vill kan ta sig an 14 miljoner dollar?
Det rimliga scenariot är att Canucks skickar bröderna – om de själva vill det, förstås – till en contender under våren 2018, eftersom deras kontrakt löper ut den sommaren.

Fram till dess är det faktiskt klubbens skyldighet att betala tillbaka för allt de har gjort. Det innebär att man offrar några år efter Sedin-eran.

Halmstrån
Om vi ska jämföra ligans två mest uthängda general managers just nu, Jim Benning och Bostons galning Don Sweeney, finns det en väldigt tydlig skillnad. Sweeney blandar och ger, vi vet inte vad hans nästa drag är. Den rimliga frågan är: Vad i hela världen sysslar Sweeney med?
I Jim Bennings arbete kan vi hitta en röd tråd och (minst) ett tydligt mål: Slutspel. Men det faktum att han gör det, ovanstående skäl undantagna, är förbluffande. Båda två får egentligen skit för sitt arbete men på olika sätt.

Så, vad har Vancouver att erbjuda oss?
Allt är inte åt skogen illa i Vanouver. Det måste jag medge.
– Värvningen av Loui Eriksson är dyr ($6 miljoner per år till 2022) men nödvändig. Rykten säger att Benning jagade såväl Milan Lucic (som gick till Edmonton) och PK Subban (som tradades till Nashville).  Subban hade varit enormt att se i Vancouver men det var inte troligt. Milan Lucic, som signade ett enormt kontrakt med Edmonton har en spelstil som Vancouver hade behövt men priset är för dyrt.
– Nikita Tryamkin, 21 år, är inte helt uppåt väggarna värdelös. Tvärtom. Den ryske bjässen är väldigt intressant och det ska bli spännande att se vad han kan tänkas göra under en fullständig NHL-säsong.
– 21-årige Bo Horvat slutade på tredje plats i lagets interna poängliga med sina 40 poäng på 82 matcher. Det är ingen poängkung, men han försöker. Horvat är bra på skidskorna och har ett bra skott.
– Jag tror inte heller att vi har sett allt som finns under huven hos Sven Baertschi (28 poäng på 69 matcher). Och det finns en oslipad diamant i  Jake Virtanen
– Slutligen plockade man in en überintressant back i Olli Juolevi i årets draft. Juolevi kan bli hur bra som helst. Han kan styra powerplay, transportera pucken och han har allt som krävs för att vara en bra tvåvägsback. För det krävs att han bygger på sig lite mer muskler och blir aningen bättre i en-mot-en-lägen i egen zon. Med tanke på att det är ganska tunnsått med bra backar i Canucks uppställning har 18-åringen alla chanser i världen att ta en plats. Slutspelsjakt eller inte, söker du en anledning att kolla på Vancouver i år så stavas den Olli Juolevi.

Slutsats
Jim Benning får utstå mycket. Hur stor press han har från den absoluta toppen i klubbens hierarki vet han bara själv, men jag kan tänka mig att det är mycket. Att han erbjöd Lucic en fet deal (rykten säger $5.5m i sex år) och jagade PK Subban kan tyckas som vara som att han greppade efter halmstrån. Men han måste. Han måste, för det är kravet från ledningen.

Men Vancouver är inget mästarlag. Mycket kan visserligen ske men att Vancouver Canucks ska gå från 75 poäng och bottenplats till att bli mästare på något år eller två känns inte rimligt. Det finns några talanger som kan växa fram och bli ledande spelare men… Nej, det känns lite tunt. San José Sharks, Los Angeles Kings, Anaheim Ducks, Nashville Predators och Chicago Blackhawks är fem lag som ligger före – långt före – Canucks. Om Benning tror att nye Erik Gudbranson ska bli en Brent Burns, Drew Doughty, Hampus Lindholm, PK Subban, Duncan Keith har han misstagit sig. Och det är i försvaret jag tror att man kommer att tappa. Visst, vi är bara i mitten av juli men det är något som saknas inför den här säsongen.

Samtidigt är kanske inte en titel slutmålet just nu. Slutmålet just nu är en slutspelsplats och att på så sätt öka sitt marknadsvärde, både bland fans och intressenter. Med Loui Eriksson har man fått lite spets, och det finns lite bensin kvar i tanken hos bröderna Sedin.

Kanske målar jag fan på väggen. Kanske har Benning full koll. Allt är inte död och förintelse för Vancouver. Det finns några ljuspunkter.
Men visst är det något som saknas?

 

Making Perfect(ion)

Seth Jones blev till Ryan Johansen och Shea Weber blev till PK Subban. Att Nashville Predators lägger bitarna på plats är knappast en hemlighet. Laget är snudd på komplett, men det finns några frågetecken.

Vi börjar en bra bit nordost om Music City. Dagens story börjar i Quebec.

Vad händer i Montreal?
Att något inte stod rätt till i Montreal blev tydligt under våren när sprickan mellan PK Subban och Max Pacioretty bubblade upp. När de två sedan ”försonades” i en kram på en presskonferens i april försökte klubben vifta bort hela affären och menade att allt var över, men när jag tittar på den där kramen känns det som om Pacioretty kramar någon med mjältbrand. Han ville inte. Ville Subban?
Att klubben sedan svor dyrt och heligt att Pernell Karl Subban inte skulle tradas spädde på bilden man ville skapa av att allt var frid och fröjd.

Men Subbans attityd hade tydligen inte fallit väl ut med lagkamraterna. Han var ”för glad” efter förluster och elaka tungor menade att han använde Montreal Canadiens som språngbräda för sitt eget märke PK76. Är det verkligen en överraskning? Hur många stjärnor har inte gjort det? Hur många stjärnor har inte stått i intervjuer med kläder med sin egen logga på? Nej, det var något som bubblade under ytan.

Men: Jag förstår inte traden. Jag förstår inte hur man kan trada bort PK Subban. Det är bortom mig.
När jag inledde det här inlägget tänkte jag skriva att Montreal blev rånade, men det blev man inte.
Man var dumma och klantiga. Det enda smarta man gjorde – om man nu prompt skulle trada bort Subban – var att skicka honom till Western Conference.

Nashville – från klarhet till klarhet
Den gångna säsongen gick Nashville till den andra rundan i Stanley Cup-slutspelet. Detta med en Pekka Rinne som inte gjorde någon bättre säsong. Rinne har, sett under de senaste åren, spelat bra varannan säsong och i år, när Nashville fick fram en sjunde match, var statistiskt sett en dal i den berg-och-dalbana som är Rinnes karriär.

Under säsongen försvann backlöftet Seth Jones till Columbus Blue Jackets. I utbyte plockade general manager David Poile åt sig centern Ryan Johansen. Ett av ligans djupaste försvar tappade visserligen en av ligans mest spännande backar men in kom en (aningen oslipad) diamant i Johansen. Johansen, som hamnat i clinch med klubbledningen – och inte minst tränare Tortorella – i Blue Jackets, tackade för förtroendet och stod för 34 poäng på 42 matcher.

Förra veckan förlängde Poile kontraktet med sitt svenska superlöfte Filip Forsberg, Forsberg, som varit lagets bäste målskytt och poängplockare två år i rad. Det nya avtalet ger Forsberg sex miljoner dollar om året till och med 2021-22. Endast två spelare tjänar mer; PK Subban och Pekka Rinne. Att Poile vid tillkännagivandet sa att ”Filip är bland de bästa och mest dynamiska talanger vi någonsin har haft inom organisationen och en stor del i lagets framgång” visar också på hur stor Filip Forsberg är i klubben och att man inte tar hans poängskörd de senaste åren som en slump. Laget kommer att byggas runt Forsberg, och en annan pjäs.

Poile var nämligen inte klar. I torsdags slog bomben ned.
Det redan starka Nashville hade plockat in en av ligans bästa backar i PK Subban. Detta mot Shea Weber. Weber, som varit på nedgång och levt på sina meriter de senaste åren, är tyngre och långsammare än vad Nashville behöver. PK Subban byter Andrei Markov och Alexei Emelin mot Roman Josi, Mattias Ekholm och Ryan Ellis. Med PK Subban i klubben får Nashville en länk mellan anfall och försvar som inte är unik, men aningen sällsynt. Det många kritiker hakar upp sig på rörande PK Subban är det fåtal misstag han gör i egen zon. Det samma kritiker då förbiser är de 16-17 chanser han ligger bakom framåt. Per match.

Ekonomiskt?
I detta nu har Nashville dryga åtta miljoner dollar i löneutrymme. Nästa år ska man förnya kontraktet med Ryan Johansen, men tack vare att kontrakten för åldermännen Mike Ribeiro och Mike Fisher, båda 36, löper ut finns det en del utrymme att röra sig med.  Gemensamt har de två en löneträff på $7.9 miljoner och de summorna kommer de inte att få när/om de förlänger.  Och att Ryan Johansen ($4 miljoner) skulle vilja lämna klubben har jag svårt att tro. Andra avtal som löper ut är aningen billigare; nye Yannick Weber, svenske Viktor Arvidsson, Austin Watson och nyss nämnde Marek Mazanec. Ingen av de fyra har en löneträff över $700,000.

Likheter?
Det David Poile har gjort med klubben får mig att dra paralleller till det Chicago Blackhawks som vann tre Stanley Cup på sex år. Poile har inte bara lagt grunden med en bra stomme i form av ligans bästa toppfyra i försvaret och Filip Forsberg på långtidskontrakt; Nashville har alla sina draftval kvar de kommande två åren (samt New York Rangers sjätteval nästa år).
En general manager som tidigare tänkte över minsta affär och såg dom glida ur händerna har nu lärt sig att hantera atmosfären i ligan och det har gett resultat. Många av lagets ledande spelare är kontrakterade på långa avtal och även om man har en målvakt som kanske inte är top notch längre kommer laget att bära ändå.  Det luktar framgång i Nashville. Det luktar Stanley Cup-final.

Frågetecken?
Det enda orosmolnet för Nashville är på målvaktsposten. Pekka Rinne blir 34 år i november och det finns en uppenbar risk att han är på nedgång. Hans facit är en bra säsong som följs upp av en sämre. Nu har han haft en sämre säsong och således borde en bättre vänta. Bakom honom har Nashville idag Marek Mazanec, 24 och finske talangen Juuse Saros, 21. Mazanec spelade 25 matcher i NHL under 2013-14, två matcher i NHL 2014-15 och noll matcher den gångna säsongen. Saros facit är en NHL-match. Med Carter Hutton borta (St Louis) ligger fältet öppet för en av de två mer okända att ta en plats. Många tippar att Saros tar platsen.

Svaret: Inget lag är starkare än sin svagaste spelare men det lag Nashville mönstrar kommer att kunna vinna matcher åt en skakig målvakt. Visst behöver en cup contender en stabil målvakt och det har man i Rinne. Än så länge. Dessutom har vi alla sett hur målvakter kommit in och dominerat när chansen uppstått; Devan Dubnyuk och Andrew Hammond under säsongen 2014-15 och nu senast Matt Murray i det Pittsburgh som – just det, vann Stanley Cup.

Förutom det ser jag ingenting som oroar. Laget är brett såväl offensivt som defensivt. Den bredaste defensiven är stärkt med en stark karaktär, en stark spelare och en stark underhållare.  Det kanske farligaste laget i väst har just blivit starkare. Man har inte bara skeppat bort en spelare som lever på gamla meriter och tagit in en spelare som är på toppen av sin karriär. På ett smärtfritt sätt har man bytt ut en av sina viktigaste kuggar och har i skrivande stund ingen back över 27 år i truppen.

Framtiden
Framtiden ter sig olika för de två klubbar som genomförde den här blockbuster-traden. Många är de på olika bloggar och i olika poddar som spyr galla över hur Montreal Canadiens sköter sina affärer, och ser man till den här traden förstår jag dem allihop. Subban är bättre än Weber på precis allting. Han gör färre misstag, skapar fler chanser, är snabbare på skridskorna och är yngre.
Han är det Shea Weber en gång var.

De mörka molnen lägger sig runt Montreal Canadiens samtidigt som solen lyser allt starkare över Nashville Predators. Jag tror att Habs kan gå till slutspel nästa säsong. Men den kortsiktiga framgången stavas med största sannolikhet inte Shea Weber, den stavas Carey Price. En skadefri Carey Price kommer att ta Montreal till slutspel och risken är att de som blint litar på Habs ledning lägger för mycket vikt i Subban-traden. Detta kommer troligen att vara felaktigt.

Just nu har jag svårt att se något lag i Western Conference som på pappret är bättre rustade, på is och lönemässigt, än Nashville.
Nashville Predators ska inte bara gå till slutspel nästa år. Man ska gå riktigt långt. Med blockbuster moves kommer kraven. Poile har viftat med sin magikerstav. Nu är det upp till tränare Peter Laviolette och spelarna.

Allt blir poetiskt till slut, så även detta: PK Subban är det Shea Weber en gång var: en superstjärna med allt att vinna.
Nashville Predators är det Montreal Canadiens en gång var.
Ett storlag.

Finders Keepers

På fredag börjar Free Agency-perioden i NHL. Många affärer är troligen färdiga redan, tack vare ligans beslut att låta klubbar börja prata med blivande free agents redan i lördags, den 25 juni, under draftens andra dag. Störst fokus är det, inte helt överraskande, på Steven Stamkos. Men det finns mer än så. Det finns de som har det lite jobbigare. Målvakterna.

Totalt har vi 49 målvakter som sitter på ett utgående kontrakt. Tjugofyra av dessa är Unrestricted Free Agents. Somliga vill ha jobbet som förstekeeper, andra är nöjda med en andrespade eller att vara en 1B.  Några av de som sitter som UFA är James Reimer, Kari Rämö, Ben Scrivens, Jhonas Enroth,  och Chad Johnson. Bland årets RFA-målvakter finns Petr Mrazek, Anders Nilsson, Calvin Pickard och Darcy Kuemper. Att Petr Mrazek försvinner från Detroit har jag svårt att tro men vill någon klubb göra det lite jobbigt för Red Wings kan jag mycket väl se att man lägger ett offer sheet där. Jack Campbell, som också är RFA, tradades nyligen från Dallas till Los Angeles och jag kan tänka mig att han skriver på ett nytt kontrakt där. Det gör, i sin tur, att svenske Jhonas Enroth, troligen inte kommer tillbaka till Kings.

En snabb genomgång av klubbarna och deras kontrakterade målvakter säger följande:

Anaheim Ducks
Kommentar: Laget tradade Frederik Andersen till Toronto förra veckan och nu sägs John Gibson vara den man satsar på. Gibson, som fyller 23 i juli, har dock bara 66 NHL-matcher under bältet och här kan en 1A/1B-lösning, med två alternerande målvakter vara en utväg. Anton Khudobin gjorde inte många glada och jag har svårt att se att han kommer tillbaka.
Lösning? Ja, en 1A/1B-variant känns troligt. James Reimer, senast i San José, skulle kunna bli en bra fit här. Det som talar emot just Reimer är lagets nye tränare Randy Carlyle, som under sin tid i Toronto hängde ut Reimer vid minst ett tillfälle. Jhonas Enroth?

Buffalo Sabres
Kommentar: Chad Johnson lämnar laget och Sabres sitter nu på en svenskduo i form av Robin Lehner och Linus Ullmark. Bådas kontrakt löper ut efter säsongen. Lehner inledde lovande men gick sönder och en säsong som kunde blivit magisk blev ett magplask. Laget verkar satsa på Lehner och det faktum att han bara spelade 21 matcher förra säsongen var en missräkning. Men är Ullmark fullgod som backup?
Lösning? James Reimer vore fantastisk här. Ska Sabres klättra måste man ha en stabil målvaktstandem. Att Lehner är den ena delen råder det inga tvivel om. Att Ullmark är den andra har jag tyvärr svårare att tro. Om Lehner är uttalad etta kan jag tänka mig Ben Scrivens eller forne Sabres-målvakten Jhonas Enroth som  backup. Ska man köra på en 1A/1B känns Reimer given.
En outsider är att Tim Murray lägger ett erbjudande på Petr Mrazek. Löneutrymme har man.

Boston Bruins
Kommentar: Tuukka Rask gjorde inte en toppsäsong senast och elaka tungor har sagt att han är på väg nedåt. Kanske har de rätt. Kanske inte. Jag tror däremot att han kan tänkas komma tillbaka. Bakom honom stod Jonas ”Monstret” Gustavsson. Om han får fortsatt förtroende låter jag vara osagt.
Lösning? Så länge man har Rask i truppen har jag svårt att se att man plockar in en annan etta. Bakom honom kan mycket väl Malcolm Subban stå. Om inte i år så i alla fall snart. Bör söka en given andrekeeper och sådana finns det gott om på marknaden.

Calgary Flames
Kommentar: Flames var med i snacket rörande de flesta målvakter som ryktats röra på sig. Förutom free agent-målvakter nämndes namn som Ben Bishop, Semyon Varlamov och Marc-André Fleury i diskussionen. Men laget nyligen sina målvaksproblem för, åtminstone, den kommande säsongen när man tradade till sig Brian Elliott från St Louis. Har flertalet intressanta namn i organisationen och 25-årige Joni Ortio lär bli andrekeeper.
Lösning? Klappat och klart.

Edmonton Oilers
Kommentar: Cam Talbot är given förstekeeper men jag kan tänka mig att klubben söker ett lite mer etablerat namn som andremålvakt istället för Laurent Brossoit.
Möjliga lösningar: Edmonton är också ett lag som skulle må bra av en 1A/1B-lösning. Reimer skulle passa bra här. Lagledningen agerar självklart beroende på vilket mål man sätter för klubben. Ska man till slutspel måste man satsa. Jag tror inte att Lauren Brossoit är lösningen.
Lösning? En andrekeepr.

Det är ungefär det som finns. Minnesota Wild kommer troligen att förlänga med Kuemper, Detroit med Mrazek och Los Angeles med Jack Campbell. En outsider för en andrekeeper kan vara Nashville men annars ser det tunt ut för de målvakter som söker förstespaden någonstans.

De målvakter som söker jobb inför nästa säsong kommer troligen att behöva rucka på sina principer. Det känns som om det aldrig har varit så tight om platserna som i år. Lägg därtill trade-rykten om Ben Bishop och Marc-André Fleury så förstår ni hur smalt allt blir.

****

Steven Stamkos då?
På senare tid har jag hört och läst väldigt mycket om Buffalo Sabres. Laget sägs vara villiga att maxa Stamkos’ lön, vilket innebär 12 miljoner dollar om året. En annan kandidat är ju, självklart, Detroit Red Wings efter att klubben skeppat bort Pavel Datsyuks kontrakt till Arizona.

Han kan fortfarande stanna kvar i Tampa Bay men har han låtit det gå så långt som till starten på free agency-perioden så har jag svårt att tro att han tittar ut på den öppna marknaden för att sedan vända hem till Tampa igen. Toronto är alltid med i diskussionen då det är hans hemstad men det som krävs är att han och klubben hittar en lösning där kanske inte allt går mot lönetaket (läs: bonusar, sponsoravtal osv).

Nej, Buffalo låter som en bra fit. Jag har svårt att tro att någon är värd tolv miljoner dollar om året. Det är en enorm del av löneutrymmet.

Master and Commander

Många har de varit som sagt saker om Sidney Crosby. Jag har själv tyckt att han har varit en smula överskattad.
Tills nu.

Med överskattad menar jag inte i poängproduktion. Siffrorna talar för sig själv.  Men jag har under slutspelet noterat att han är betydligt mer än så. Förutom några individuella prestationer – bland annat när han dansade igenom Tampa Bay-försvaret tidigare under slutspelet – har han visat en enastående förmåga att pricka rätt som kapten. Därutöver har han visat hur han fungerar som spelare när han är som allra bäst.

Virtuosen
Ja, målet mot Tampa Bay sticker ut men det har blixtrat runt Sidney Crosby under hela slutspelet. Förutom Pittsburghs HBK-lina med Hagelin, Bonino och Kessel har det varit något extra runt Sid The Kid när han har fått pucken. Han har tagit för sig, gjort jobbet och visat varför han är en av de bästa spelarna i NHL. Inte bara just nu. Genom tiderna.
Kanske är det för att han vet hur det känns att vinna och att han inte har haft chansen att göra det på sju år. Kanske är det för att han har chansen att ta sin andra Stanley Cup-titel i karriären. Eller så är det bara så att han har bestämt sig för att köra.

Mario Lemieux vann två Stanley Cup-titlar med Pens under sin karriär. Media på andra sidan Atlanten spekulerar nu i huruvida ytterligare en titel för Crosby, som därmed skulle innebära att han hade lika många som Lemieux, skulle göra att han fick med sig det gamla gardet av supportrar.
Det är deras infallsvinkel och jag köper den inte för fem öre.
Sidney Crosby är en av världens bästa spelare och om han inte har fått med sig supportrarna i sina egna led nu kanske de inte är så hard core som de tror.

Perfektionisten
Sidney Crosby slutar aldrig att fila på de små detaljerna. Under det här slutspelet har den stora storyn varit när han tränade extra på tekningar dagen innan match 2. Tillsammans med assisterande tränaren Rick Tocchet stod han där och nötte tekning på tekning på en frivillig träning. Det är vanligt förekommande. Resultatet vet vi vid det är laget:
Efter 2:40 av övertiden i Stanley Cup-finalens andra match blev det tekning i Sharks zon. Crosby samlade snabbt sina spelare och sa att om han vann pucken till Letang skulle denne inte skjuta. Istället skulle han passa en Conor Sheary som skulle komma in från vänsterkanten och därmed slippa markering eftersom han antog att Sharks skulle pressa Letang hårt då denne stod i skottposition.
Sagt och gjort. Tekningen genomfördes och fem sekunder senare var pucken i mål. Likt en general hade han placerat ut sina soldater perfekt inför det avgörande slaget.
Tekningsträningen kom väl till pass. Men det hade lika gärna kunnat vara en backhandpass, en skottfint eller en toedrag-fint för att sedan avgöra med ett handledsskott. Till NHL.com sa han följande: ”Det kan uppstå situationer under en match där du vill känna dig trygg fortsättningsvis.” Därför tränar han på småsakerna när tillfälle ges. Därför tränar Sidney Crosby när de andra vilar.
Därför är Sidney Crosby bäst när det gäller.

Ödmjukheten
Få spelare i NHL är så uppmärksammade som Sidney Crosby.
Reklam, media, fans. ‘
Hela tiden.
Jag har många gånger tyckt att han har varit lite mesig i intervjuerna men jag har lyssnat på ett antal av dessa den senaste tiden och det går bara att konstatera en sak:
Sidney Crosby är inte mesig. Likt en stor örn som lägger sina vingar över ungarna fäller han, med sina medietränade svar till reportrarna, ut sina armar och skyddar och tar hand om sin grupp. Jag kan hålla med om att han gnäller en del på isen men det gör många spelare. Sidney Crosby är bara lite mer uppvaktad och det gör att hans reaktiioner och hans snack på isen får mycket mer plats.
Jag kanske inte har sett Pittsburgh tillräckligt mycket under de senaste åren men det jag har sett under slutspelet visar en enda sak. Sidney Crosby är, och kommer alltid att vara, en av ligans mest sevärda lagkaptener.
Någonsin.

Free Birds

Vi står inför en fantastisk off-season med många stora Free Agents som (troligen) kommer att prova den öppna marknaden. Har vi några namn? Ja det har vi.
Har vi något upplägg att diskutera? Det har vi sannerligen.

Jag har länge tyckt att det varit oklart om hur och när klubbar får börja diskutera med blivande free agents. Då passade det ju bra att ligan annonserade nya riktlinjer för hur man får gå till väga. Det hela börjar den 25 juni klockan 00:01 Eastern Time, det vill säga 06:01 svensk tid. Då får klubbarna börja diskutera med blivande free agents.
Varför har man gjort så?

1. Det gör att när Free Agent-perioden börjar, den första juli, kommer vi att få en explosion av färdiga kontrakt och media kan göra en heldag med analyser och diskussioner kring detta. Det borde kunna likna trade deadline-dagen. Sedan tar hela ligan, inklusive mediekåren, sommarlov. Allt i ett paket.
Kommentar: Jag gillar det här. Allt blir samlat och vi nördar kan snabbt grotta ner oss hos General Fanager, Hockey DB och andra sidor för att försöka utröna vad klubbarna har för planer.

2. Datumet, den 25 juni, är exakt en vecka innan free agent-perioden börjar. Det är en rimlig tid för general managers och spelare att kolla alternativa lösningar (inklusive trade-möjligheter).
Kommentar: Ja, smart. Men tänk på det här. Vad pågår den 25 juni? Just det, draften. Alla som betyder något för klubbarna i NHL finns under samma tak. Det är ingen hemlighet att Pittsburgh och Toronto diskuterade, och troligen slutförde, Phil Kessel-traden under förra årets draft. Förstå vilka möjligheter till snabbare affärer det här ger när man kan kontakta och prata med blivande free agents direkt. Att jag gillar det här är en underdrift. Jag älskar det!

 Heta Free Agents
Jag kikade runt lite på nätet och har sammanställt en topp-tio-lista på blivande Free Agents.

10. Kris Russell, Dallas Stars
Position: Back
Lön under 2015-16: $2.8m
Kommentar: Russell, 29, sägs ha blivit tradad från Calgary Flames då han begärde en alldeles för hög lön när parterna diskuterade en förlängning. Exakt vad summan var vet jag inte men jag kan tänka mig någonstans kring $5.5m – $6.5m. Många lag behöver en stabil defensiv back och Russell, som är en av de flitigaste spelarna att täcka skott, borde finnas hos många lag.

9. Brian Campbell, Florida Panthers
Position: Back
Lön under 2015-16: $7.14m
Kommentar: Brian Campbell är 37 år och man kan tycka att han har passerat zenit. Det har han också om man tittar på hans ålder. Men det är ingen nackdel här. Åldern gör att han inte kan begära den skyhöga lön han har idag. Floridas lönesituation gör att man inte sitter i den bästa sitsen om man vill behålla Campbell, men vill man det? Brian Campbell är en jättebra back och bra lagpappa. Men nu har Florida tagit det där lilla klivet man behöver. Aaron Ekblad är en fantastisk ledare på isen. Campbell borde gå vidare och hjälpa några andra. Hade Toronto varit lite längre fram i sin re-build hade jag tippat att man skulle göra ett försök. Nu, däremot?
Ett litet varningsfinger dock! Minns ni Andrei Markov? Från en säsong till nästa gick han från att vara otroligt bra back till att vara ett rundningsmärke. Värt att lägga på minnet.

8. Jiri Hudler, Florida Panthers
Position: Högerforward/center
Lön 2015-16: $4m
Kommentar: Jiri Hudler är också en liten lagpappa. Med sina 32 år har han mycket rutin under bältet men ändå några år kvar. På 676 grundseriematcher har tjecken gjort 417 poäng (0,61 poäng per match). Gjorde dock inget hejdundrande slutspel (en assist på sex matcher).

7. Milan Lucic, Los Angeles Kings
Position: Vänsterforward
Lön 2015-16: $6m
Kommentar: Milan Lucic är en tung, teknisk spelare med ett bra skott. Han verkar dessutom vara en rätt skön snubbe. Men jag tycker att han är en smula överskattad. Därför är han bara på sjunde plats på den här listan. Det ryktades om att Lucic uttalat sig om att han förra året sagt att han inte ville förlänga sin deal med Boston när kontraktet gick ut. Han ville till sin hemstad Vancouver. Det föranledde en trade till Los Angeles. Nu är det andra bullar och rykten gör nu gällande att Kings och Lucic vill förlänga. Men är det rätt för Kings? Dyra pengar och man har andra spelare att tänka på. Nästa år ska Tyler Toffoli, Andy Andreoff och Tanner Pearson ha nya kontrakt. För att nämna några.
Men å andra sidan har Vancouver gjort en Titanic-dykning i tabellen och laget lär inte locka. Är hemlängtan så stor?

6. James Reimer, San José Sharks
Position: Målvakt
Lön: 2015-16: $2.3m
Kommentar: James Reimer kan avsluta säsongen med en Stanley Cup-titel om stjärnorna står rätt på himlen. Att han snittade 2.62 insläppta mål per match i Toronto är knappast hans eget fel. Leafs är där dom är, så att säga. 1.49 på i San José (grundserien) är måhända lite lågt, och kanske inte helt och hållet hans förtjänst heller. Hur som helst är Reimer den bästa målvakten på Free Agent-marknaden under sommaren och visst borde han generera visst intresse?

5. Keith Yandle, New York Rangers
Position: Back
Lön 2015-16: $5.25m
Kommentar: Det är ingen hemlighet att Keith Yandle trivs i Rangers och Rangers verkar trivas med honom. Men Rangers har många tuffa frågor att ställa sig under sommaren och med en tight lönebudget, gammal trupp och höga kan det mycket väl vara så att Yandle är en av de som får flytta. Intressenter lär inte saknas. Dallas ryktades rycka i Yandle innan deadline i år och den utmärkte powerplay-backen kommer att göra skillnad var han än går.

4. Andrew Ladd, Chicago Blackhawks
Position: Vänsterforward
Lön 2015-16: $4.4m
Kommentar: Ladd vann två Stanley Cups med Chicago innan han flyttade till Winnipeg. Lagom till trade deadline hämtades han så tillbaka till Blackhawks, som rental. Nu är tiden kommen för Ladd att flytta. Förra året nominerades Ladd till Mark Messier Leadership Award, så det är definitivt en spelare som tar för sig. Kommer in i grupper fort och är bra i omklädningsrummet. Rent personlighetsmässigt skulle han passa utmärkt i Toronto men…. Ja, ni vet.
Florida ryktades vara ute efter Ladd i vintras. Även det ett lag där yngre förmågor blandas med rutin. Vore en bra fit. Lönekravet kan bli ett problem.

3. David Backes, St Louis Blues
Position: Center
Lön 2015-16: $4.5m
Kommentar: En pålitlig poängplockare som dessutom är lagkapten. Det är inte ofta vi ser sådana på marknaden, och kanske får vi inte göra det heller. Men mycket är oklart rörande David Backes.  Blues har något på gång och det är vore lustigt om de inte var i Backes’ tankar.

2. Kyle Okposo, New York Islanders
Position: Högerforward
Lön 2015-16: $2.8m
Kommentar: Många håller Backes över Okposo här. Ser man till Okposos skadehistorik kan jag förstå det. Ser man till value for money gör jag det inte. Okposo är en av ligans mest underbetalda spelare och givetvis kommer han att få en rejäl löneökning. För de pengarna får man en pålitlig målskytt med bra skridskoåkning. Får han bara vara lite hel kan han bli sommarens bästa värvning, sett till pengar kontra produktion.

1. Steven Stamkos, Tampa Bay Lightning
Position: Center/forward
Lön: 2015-16: $7.5m
Kommentar: Det är klart att Stamkos är ohotad etta på den här listan.  Det är ingen hemlighet att Steven Stamkos vill vinna. Frågan är bara var. Det har ryktats om att han inte är nöjd med livet i Florida, att det finns en schism mellan honom och Jon Cooper. Kanske är det så.
Den ”självklara” destinationen vore Toronto Maple Leafs. Stamkos föddes strax utanför Toronto och ses som en av de stora hemmasönerna, förstås.
För det första: Tampa Bay har spelat utan Steven Stamkos under hela slutspelet och det har, onekligen, gått helt okej.
För det andra: Steven Stamkos ryktas vilja ha vansinnigt bra betalt. $12m, ungefär.
Tampa Bay är ett bra lag med spelare som fortfarande utvecklas. Spelare som är yngre än Stamkos. Om inte lagkapten Stamkos vill ta en liten lönerabatt borde Tampa klippa banden. Det svider att (troligtvis) inte få betalt honom, om nu ingen tradar för rättigheterna förstås. Men så är livet ibland. Steve Yzerman har ett bra lag att basa över ändå.
Om Stamkos inte går till Toronto, var kan han hamna då? Han vill vinna och med det kriteriet kan vi stryka väldigt många lag. Nästa kriterium, lönen, drar bort ytterligare ett gäng. Inget lag kan ta emot Stamkos, oavsett lönekrav, utan att göra förändringar. Men det är klart att det finns möjligheter:

– Nashville Predators har nästan tio miljoner dollar att leka med. Visst, man har några kontrakt att förlänga men manöverutrymme i form av trader finns. Nashville är också ett lag på uppgång som siktar på att utmana under de kommande åren. Frågetecken på målvaktsposten. Pekka Rinne blir 34 i höst och utan en rejäl ersättare stängs möjligheterna till en Stanley Cup-titel snabbt.

– Anaheim Ducks. Lite pengar finns, knappt sju miljoner. Men här ska också kontrakt förlängas och Anaheim tampas med lite frågetecken kring målvaktsposten.

– New York Islanders. Ja, ni läste rätt. Inte Rangers här. Isles är ett lag på rejäl uppgång och om trenderna fortsätter ser Brooklyn-laget ut att vara stadens storebror de kommande säsongerna. Det borde kunna tilltala Stamkos. Laget är bra, hypen kring klubben stor och man borde kunna utmana om titeln. Att gode vännen John Tavares spelar där bör inte vara till nackdel.
Lag som Montreal och Ottawa tror jag försvinner i egenskap av konkurrenter till Toronto.  Det är inte ofta sådan lojalitet finns men skulle Steven Stamkos skriva på för endera Montreal eller Ottawa så skulle han korsfästas av fans och media i Toronto. Och även om han inte kommer till Toronto i år är jag övertygad om att han inte vill bränna den bron för framtiden.

Nej, det står nog mellan Toronto och Tampa Bay ändå.

Och jag kan, i ärlighetens namn, inte för min vildaste fantasi se hur det här slutar.